SIOS blev bjuden att delta i LO-seminariet ”Jämlikhet – varför så svårt” den 7 juli i Almedalen. Det var ett av flera seminarier som anordnades av LO under Almedalsveckan som berörde temat. LO:s kongress som ägde rum i juni tog beslut om att fokusera på jämlikhet under de kommande fyra åren.  SIOS välkomnar LO:s ställningstagande och vill framföra några tankar kring frågan om jämlikhet och mångfald.

Jämlikhetsidealen har varit ledstjärnan i människors kamp under hundratals år. Den Franska revolutionen 1789 hade jämlikhet som en av sina tre pelare och jämlikhet uttrycks i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948 i följande ord: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”.  Trots detta finns det fortfarande i alla demokratiska samhällen institutionella hinder som skapar och upprätthåller ojämlikhet och olika behandling. Klass, kön, sexuell läggning, funktionsförmåga, ålder, språk, kultur och etnicitet används som särskiljande grunder för att behandla och betrakta både människor och sociala grupper olika.

I en kunskapsöversikt, ”Den ekonomiska ojämlikheten i Sverige” (LO, 2016), framgår en entydig bild: Den ekonomiska ojämlikheten i Sverige har ökat kontinuerligt under 30 år både mellan individer och mellan olika grupper i samhället. Bland ensamstående (framför allt kvinnor) med barn och utrikes födda har både andelen med relativt sett låg ekonomisk standard ökat och den genomsnittliga relativa inkomsten minskat. Icke-förvärvsarbetande, såsom sjuka och arbetslösa, samt personer med jämförelsevis kort utbildning, har upplevt en mycket svag utveckling av disponibelinkomsten, framför allt under 00-talet.

Andra studier visar att de ökade ekonomiska klyftorna har också effekter på hälsa och livslängden. Låginkomsttagare har en sämre hälsa än medelinkomsttagare som i sin tur har en sämre hälsa än samhällets toppar. Skillnad i livslängd mellan olika bostadsområden kan vara upp till 9 år. När det handlar om ojämlikhet i hälsa mellan kön drabbas män oftare av olyckor och livshotande sjukdom och lever kortare liv, medan kvinnor drabbas mer av kroniska sjukdomar. Även etnicitet spelar roll. Vissa grupper av utrikes födda har tidigare dödlighet än inrikes födda och det gäller även deras barn som föds i Sverige.
 
Att arbeta för jämlikhet är en gigantisk men nödvändig uppgift. Det handlar enligt vår uppfattning om att utföra ett arbete på flera fronter. Här kan vi nämna några. Jämlikhet i termer av lika rätt: lika lön för lika arbete. Men det handlar även om att byta fokus från jämlikhet som lika möjligheter till jämlikhet som lika förutsättningar. Sedan några år tillbaka har vi valfrihet i skolan och inom vård och omsorg. Detta framhålls i den offentliga debatten som lika möjligheter att välja och följaktligen att vi fått ökad jämlikhet på dessa områden. Men i praktiken har dessa reformer lett till ökad segregation, eftersom det är få som har förutsättningar att välja. Det gäller föräldrar som bor i socialt utestängda områden som inte har förutsättningar att skicka sina barn till skolor i innerstaden. Eller äldre som ska välja hemtjänst bland tiotals utförare. Uppdraget gäller att rusta upp människor och skapa strukturer som ger lika förutsättningar för alla, såsom en likvärdig skola och en likvärdig vård och äldreomsorg. Fokus är att sträva efter så lika utfall som möjligt. Det innebär att barn når bästa möjliga resultat i skolan och alla har bästa möjliga hälsa.
 
Jämlikhet handlar även om att ha en demokrati där alla har en jämlik tillgång till makt och är delaktiga i beslutsprocesser. Det innebär att arbeta mot diskriminering och alla former av intolerans och det osynliggörandet av andra kulturella uttryck och språk bekämpas. Ett jämlikt samhälle är ett samhälle där alla människor har lika värde men tillåts vara olika. Ett jämlikt samhälle är ett tryggare och utvecklande samhälle, med mindre spänningar och konflikter, där man litar på varandra och där var och en ges verkliga förutsättningar att utvecklas. Låt oss arbeta ännu hårdare för ett jämlikt samhälle präglat av mångfald! SIOS drar gärna vårt stråk till stacken.

I början av juli inleds semestern för de flesta, likaledes för SIOS medlemmar. Tusentals, ideellt engagerade vilar ut för att under hösten ta nya tag. SIOS medlemsföreningar utgör en del av föreningssverige som tillsammans innesluter nästan 90 000 föreningar som alla bygger på frivilligt engagemang och utan eller med marginellt stöd från samhället. Allt inramas av politiken för det civila samhället, men förutsättningarna är olika.

Början av juli är också starten på Almedalsveckan som den största platsen för samhällsdebatt. Medan de “stora” aktörerna inom politik, näringsliv och organisationer med idéburen profil med stora resurser satsar allt för att synliggöra sig och lobba in sina förslag eller upphandlingar, kan de övriga 90 procenten enbart följa aktiviteterna genom media. Almedalens “politikerveckan” intar allt mer form av att vara en marknadsplats och allt mindre en plats för samhällsdebatt. En samhällsdebatt där medborgarens röst allt mindre kan höras och där det ges en allt sämre möjlighet för den mångfaldiga och “riktiga” ideella sektorn att delta. Om medborgarens, i stället för lobbyister, röst skall höras borde minst en dags tema läggas på att det civila samhället ska kunna utbyta erfarenheter, på att förstärka samverkan och att få konkreta svar från politiker. Den pågående Utredning för stärkt civilt samhälle (Dan Eriksson) kanske kan reflektera på plats.

De deltagande partiledarna kommer som vanligt att försöka att, i avsaknad av framtidsvision; förpacka den egna beskrivningen av verkligheten som avgörande för samhällsutveckling. Förutom frågan om invandring, som firman SD förmodligen tar upp, spås (media och miljonkronors reklamkampanjer) frågan om bostadsbyggande och Sveriges medlemskap i NATO vara mycket heta. Byggbranschen och vapentillverkare gnuggar händer inför de infrastrukturella investeringar som regeringen, facket och näringslivet förordar.

Frågan är om några motbilder kommer fram. Skall de “arbetskraftsinvandrare” som jobbar för 50 kronor i timmen fortsättningsvis göda stora byggföretag som tar ut 30 ggr mer. Kommer frågan om det framtida behovet av arbetskraftsförsörjning är direkt kopplas till den nuvarande flyktings- och invandringspolitiken. De nu “slavande östeuropéerna” kommer att dra vidare så fort bättre villkor uppstår, medan flyktingar kommer att starta sina nya liv här och i tacksamhet ta emot allt som finns inom räckhåll, både privat och offentligt. Lönerna och villkoren kommer att vara mycket sämre än vad en infödd skulle acceptera, men likväl kommer man att anklagas att man ”snor svenskarnas jobb”. Kommer frågan om, hur det massiva kampanjen för Sveriges anslutning till NATO och rysshotet, att påverka den ryska gruppen i Sverige i o m framväxande ryssfobi. Kommer förra årets “öppna era hjärtan” fortsatt betyda stäng era plånböcker, då all diskussion och partiernas förslag därefter handlat om kostnader.

Kommer regeringen efter det insiktsfulla beslutet om att avskaffa integrationsministern/departementet då frågan gällde etableringspolitiken (integrations förutsätter ömsesidighet) följas av långsiktiga åtgärder i den generella politiken. Kommer man att fortsätta att lyfta upp, förslagsvis kulturministern, en vision om det framtida samhället byggt på demokrati och dess grundläggande värderingar. Det räcker inte med att be SD direktörer om att uppföra sig lagom svenskt. Kärnfrågan är vilket framtida samhället vi vill ha och finns det utrymme för verklig pluralism och individens (medborgarens) oinskränkta rätt att identifiera sig själv och samtidigt få samhällets erkännande som fullvärdig medborgare.

Skulle inte en motbild kunna vara en generell politik som utgår ifrån jämlikhet och mångfald. En kultur- och utbildningspolitik som främjar pluralism och flerspråkighet och ett program för delaktighet och inflytande på lika villkor för att utveckla demokrati genom att befästa mänskors lika värde, inte bara i ord, utan även i handling.

Så varsågod statsminister, och trevlig sommar.

I början av juli inleds semestern för de flesta, likaledes för SIOS medlemmar. Tusentals, ideellt engagerade vilar ut för att under hösten ta nya tag. SIOS medlemsföreningar utgör en del av det föreningssverige som tillsammans innesluter nästan 90 000 föreningar, som alla bygger på frivilligt engagemang och helt utan eller med marginellt stöd från samhället. Allt inramas av politken för det civila samhället, men förutsättningarna är olika. 

Början av juli är också start på Almedalsveckan som den största arenan för samhällsdebatt. I år är det särskilt viktigt att den föregåtts av EU-valet och hålls nära riksdagsvalet i september. Medan de “stora” aktörerna inom politik, näringsliv och organisationer med idéburen profil med stora resurser satsar allt för att synliggöra sig och lobba in sina förslag eller upphandlingar, kan de övriga 90 procenten enbart följa aktiviteterna genom media.

Första dagen i juli var Sverigedemokraternas dag i Almedalen. Den på sistonde framgångrika SD-firman som bygger sin existens på att förmedla elände, vare sig det är verkligt eller påhittat. Talet från den stora ledaren var i allt väsentligt en VD:s tal till aktieägarna med beskrivningen av firmans lyckade verksamhet som ex. utraderingen  av tiggare från våra gator. Ledaren vänder sig i första hand till “sverigevänner” altså till dem som delar deras definition och åsikter. Alla andra är nu eller inom en snar framtid outsagda “sverigefiender” och då avses främst de som inte är födda här. 

De andra partierna som kommit till tals inledde sina tal med att lyfta upp externa hot från vårt närområde. De borde i stället ta sig an det interna hotet mot vår demokrati och dess grundläggande värderingar. Det räcker inte med att be direktören att uppföra sig lagom svenskt. Kärnfrågan är vilket framtida samhälle vi vill ha. Skall homogensering och majoritetsnorm gälla ? Finns det utrymme för verklig pluralism och individens (medborgarens) oinskräkta rätt att identifiera sig själv? och samtidigt få samhällets erkännade som fullvärdig medborgare.

Regeringen och oppositionen, oavsett utfall av valen i september, måste tillsammans sätta sig ner och komma överens om den generella politiken. Den som utgår ifrån jämlikhet och mångfald, en kultur- och utbildningspolitik som främjar pluralism och flerspråkighet och ett program för delaktighet och inflytande på lika villkor, för att utveckla demokratin genom att befästa människors lika värde, inte bara i ord, utan även i handling. Detta skulle även innebära avveckling av den nuvarande integrationspolitiken och den sektorisering som för närvarande är ensidig och skuldbelägger människor som är utsatta och där de inte har möjlighet att värja sig.

Bara genom nämnda åtgärder skulle vi gemensamt, både på samhälls- och individnivå, kunna verka för att undanröja hinder som ojämställdhet, diskriminering och alla former av intolerans.

Fredag den 21 februari startades en global antirasismkampanj på www.fightracismnow.org som syftar till att sätta antirasism på den politiska dagordningen.
Bland annat kräver ett tjugotal organisationer: antidiskrimineringsklausuler vid offentliga upphandlingar, aktiva åtgärder i arbetslivet, förnyad läroplan och förbud mot etnisk profilering.

Kampanjen kommer att kulminera med offentliga manifestationer världen över på FNs internationella dag för avskaffandet av rasdiskriminering fredag den 21 mars 2014.
Den drivs av den svenska föreningen Fight Racism Now (FRN) och finansieras av Open Society Foundations. Gå till http://fightracismnow.org/sverige/ för att skriva under de fem kraven och en antirasistisk förklaring baserad på Sveriges grundlag (Regeringsformen). 

Det är hög tid för en satsning på politiska åtgärder som syftar till att bryta mönster av vardagsrasism. 

Vi lever i ett samhälle med en omfattande vardagsrasism. Mest drabbade är grupper som vanligtvis inte uppfattas som vita européer som romer, afrosvenskar och personer med bakgrund i Asien, Mellanöstern eller Latinamerika. 

Vi vet idag detta genom tusentals sidor offentliga utredningar och rapporter (t.ex. den nyligen publicerade Afrofobirapporten) och en lång rad vetenskapliga studier. 

Vi vet det om arbetsmarknaden. Utomeuropeiska personer i allmänhet och personer från Afrika i synnerhet har landets lägsta utbildningsavkastning och landets högsta arbetslöshetssiffror oavsett hur länge de har bott i Sverige. Arbetslösheten för etniska svenskar ligger idag på några få procent medan motsvarande siffra är uppemot 25% för de med en bakgrund utanför västvärldenVi vet det om bostadsmarknaden. Sverige är idag ett av de i-länder där bostadssegregationen är som störst. Romer och personer av afrikansk härkomst är särskilt utsatta och sannolikheten att bli kallad till en visning på en andrahandslägenhet är fem gånger större om man heter Maria Svensson än om man heter Ali Mohammad. 

Liknande mönster återfinns även inom andra områden som utbildning, inom kultursektorn, sjukvården, socialtjänsten, rättsväsendet och i utsattheten för hatbrott. Sverige är förstås inte unikt i detta avseende. Europeiska samhällen överlag präglas idag av en vardagsrasism enligt välbekanta hierarkier. 

I Sveriges grundlag står det att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. Vidare står det att det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället. Samt att det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet. 

Vad gör då den politiska makten i Sverige för att bryta mönster av vardagsrasism? Inte mycket. Vare sig höger- eller vänsterblocket kan skryta med omfattande åtgärder för att bryta diskrimineringen och segregationen. Idag är den mest ambitiösa åtgärden mot vardagsrasism den nya diskrimineringslagen från 2009. Men den har inte lett till mer än några enstaka fällande domar om etnisk diskriminering. Samtidigt ser vi i Sverige liksom i övriga Europa att en uttalat nationalistisk och diskriminerande politik växer sig allt starkare.

Det är hög tid att denna utveckling vänds och att den vision om ett samhälle med lika rättigheter och möjligheter som grundlagen uttrycker förkroppsligas. Idag startar en global kampanj som syftar att sätta antirasism på den politiska dagordningen. I Sverige har en svensk koalition bildats för kampanjen, ”Koalitionen för alla människors lika värde”. Vi i koalitionen vill lyfta fram fem krav som vi hoppas att allmänheten och politiker vill ställa sig bakom.

Inga statliga medel till företag som diskriminerar. Offentliga upphandlingar bör innefatta en klausul som kräver att leverantörer har en konkret, skriftlig och uppföljningsbar plan för att främja lika rättigheter och möjligheter och motverka etnisk och religiös diskriminering. Och en annan klausul enligt vilken den upphandlande enheten har rätt att säga upp avtalet om diskriminering förekommer.

Gör antirasism till en lika viktig fråga i arbetslivet som jämställdhet. Aktiva åtgärder i arbetslivet på etniska eller religiösa grunder ska påbjudas enligt lag i samma utsträckning som det idag är påbjudet i fråga om kön.

Förnya läroplanen med antirasistiska mål. Alla elever som gått ut grundskolan ska ha lärt sig att icke-diskriminering, lika rättigheter och möjligheter är grundläggande demokratiska principer. Utred om det fortfarande finns rasistiska läroböcker som bör gallras bort. Samt gör undervisning om rasismens historia i Sverige och övriga Europa och dess kopplingar till europeisk kolonialism och nationalism en del av läroplanen på högstadie- och gymnasienivå. 

Förbjud etnisk profilering. Lagstifta om rättsliga påföljder för polis som använder etnicitet (inklusive hudfärg och liknande omständigheter) eller religion som grund för misstanke om brott, uppsåt till brott eller benägenhet till brott.

Afrosvenskarnas forum för rättvisa, Afrosvenskarnas riksförbund, Antirasistiska akademin. Byrån för lika rättigheter, Centralförbundet Roma International, Centrum mot rasism, Cinemafrica, Diskrimineringsbyrån Uppsala, Ensamkommandes förbund, English International Association i Lund, Fight Racism Now (FRN), Föreningen Tryck, Guatemalanska föreningen i Lund, Göteborgs rättighetscenter, Ibn Rushd studieförbund, Interfem, Mångkulturellt centrum, Nätverket antirasister i Uppsala, Organisation for Poverty Alleviation and Development (OPAD), Roma filmfestival, Roma institutet, Romano Pasos Research Center, Romer för kulturell utveckling, Romska rådet i Göteborg, Riksförbundet Romer i Europa, Rörelsen gatans röst och ansikte, Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige (SIOS), Svenska muslimer för fred och rättvisa, Sveriges unga muslimer, Tamam, Örebro rättighetscenter

Årets firande av nationaldagen hade, förutom stillsamhet och folklighet, en inkluderande prägel. Många var de olika och enkla aktiviteter som ceremonin för nya medborgare som var befriade från den ofta använda ”normen” för svenskhet. På det sättet infinner sig känslan av att alla medborgare oavsett bakgrund med glädje och stolthet kunde identifiera sig med att tillhöra gemenskapen. Gemenskap och social sammanhållning byggs bäst genom att värna ett demokratiskt samhälle, människors rätt till självidentifikation och fullvärdigt medborgarskap.
I den offentliga debatten kring Nationaldagen har tidigare den inställning om behovet av anpassning och assimilering som väg till svenskhet och därmed rättmätig ägare till nationalstaten uteblivit. Opinionsbildare och en och annan förklädd statssekreterare uppmanar till att i första hand söka det gemensamma utifrån insikten om att Sverige och världen förändras. Majoriteten bejakar i stort den pluralistiska utvecklingen medan de nyinflyttade måste inse att de kommer att stanna i längre i det nya landet än man tänkt.  Den enda realistiska vägen in i framtiden är öppenhet och inkludering trots vissa orosmoln i några EU. Det framtida samhällets utveckling och dynamik bygger på pluralism och bejakande av mångfalden i alla former. Vägvalet är främst ett idéologiskt ställningstagande där vi Sverige borde vara vägledare. Vi har i allt väsentligt ett välfärdssamhälle, och är fostrade, förutom att vara lagom, att ta hänsyn till varandra, vara solidariska med de svaga och utsatta. Därför skall vi inte vara passiva utan försvara dessa värden, så nästa Nationaldag kan firas gemensamt med inslag som återspeglar hela Sverige som vill vara pluralistiskt och inkluderande.

SIOS hemsida är främst en idéell organisationssida med begränsade resurser. Vi är en öppen organisation och kommer att informera om vad vi tycker i olika frågor, gör och planerar att göra men du har också möjlighet att gå in i vårt arkiv med alla historiskt väsentliga dokument.
 
Vår förhoppning är att sidan blir ett verktyg för att hämta olika uppgifter men även källa till inspiration och deltagande i de olika verksamheter som vi själva, tillsammans med medlemsförbunden och samarbetspartners och andra genomför. Kom gärna med synpunkter när det gäller sidans utformning och innehåll.
 
Denna plats, hoppas vi, kommer framledes upptas av synpunkter från engagerade i våra organisationer men även från utomstående. Vår ambition är att skapa diskussion kring olika aktuella frågor och därmed främja samtalet om det framtida mångkulturella Sverige.
 
Frågor kring det civila samhället, mångkulturalism, mångfald, jämlikhet, arbetslöshet, arbetskraftsinvandring, flyktingpolitiken, globaliseringen, medias roll, myndigheters och politikers agerande och många fler, berör de flesta men särskild våra medlemmar, så välkommen med synpunkter.

Dear Madam Dear Sir Dear colleagues and friends,
on the occasion of the International Day for the Elimination of all Forms of Racial Discrimination, I would like to personally congratulate and thank you for organising and supporting the Europe-wide action week against racism. The motto of this year's action week – open your mind, speak out against racism – clearly shows what the fight against racial discrimination is all about: continuously raising public and political awareness, and openly speaking out against the numerous problems that continue to exist in all EU member state, and particularly the increase in ethnically motivated violence of recent years.
In the Human Rights Subcommittee of the European Parliament, of which I am the chair, we address (besides numerous other topics) racial discrimination in all its human-rights aspects – even though we are, according to the treaties, obliged to stick to issues regarding non-EU countries. Our work includes topics such as racial or ethnic discrimination in conflict zones, the integration of Roma in society, or the crackdown by governments all over the world on ethnic minorities in their countries.
 Still, the struggle against discrimination happens primarily on the ground. Therefore, I would like to thank you all for taking such a strong and united stance against racism – today, this week and in your everyday activities.
Yours sincerely
Barbara Lochbihler 
ordförande Europaparlamentets subkommitté för mänskliga rättigheter